Alla inlägg den 25 januari 2011
Samma dag som Moderna Museet i Malmös första större satsning på en yngre, lokalt förankrad konstnär öppnar hålls en konferens om sambandet mellan surrealism och science fiction i London, mig veterligen den första. Det är ett passande sammanträffande, för i Christian Anderssons verk smälter science-fictiongenrens historia ihop med strömningar från 1900-talets konströrelser med särskild betoning på surrealismen.
Innanför turbinhallens väggar fungerar ett par falska väggliknande strukturer som en slags konceptuell ram för utställningen. Dessa ”väggar” ljuger och förvillar i flera bemärkelser. Närmast ingången står en sju meter hög visualisering av Magrittemålningen ”L’Art de la conversation” (1950). Den franske surrealisten skapade illusionen av en Stonehengeliknande struktur i en tvådimensionell konstform som ofta strävat efter att skapa en tredimensionell optisk effekt.
I Anderssons version har målningens klossar fått en verklig skulptural dimension, men det vi ser är fortfarande en konstgjord idé om ”sten”; frigolit som bearbetats och målats över för att likna Magrittes original. I både målning och skulptur bildar stenarna ordet rêve, franska för ”dröm”, vilket förstås anknyter till surrealismens intresse för en verklighet bortom och över (franskans sur) den vakna och rationella. Konstnären tolkar Magrittes monument som en ruin, en symbol för surrealismen som disintegrerar i en efterkrigstid då den abstrakta, formalistiska fåran inom modernismen hyllades.
För en av grundstenarna inom denna högmodernism står den tyske arkitekten Mies van der Rohe. Utställningens andra falska vägg består av en kopia av van der Rohes berömda paviljong för världsutställningen i Barcelona 1929. Originalet – ofrånkomligen knutet till Weimarrepublikens bedrägliga framtidstro – förstördes 1930 men paviljongen återskapades 1986. Anderssons verk, där marmormönstret rekonstruerats genom datormanipulerade fotografier och den berömda funktionalistiska stolen blivit en insektslik surrealistisk skulptur är därför en förvriden kopia av en kopia.
Dessa två stora verk ramar in ett antal mindre installationer som ifrågasätter historieskrivning, vetenskaplig rationalitet och sanning, däribland det kuriosakabinett som gett utställningen sitt namn. Andersson ställer intelligenta frågor kring kopior och originalitet, accepterade sanningar och skärvor av relevans i till synes galna teorier men det går inte att komma ifrån att utställningen är mer svårtillgänglig än det som tidigare visats i Turbinhallen. För att förstå verkens konceptuella poäng räcker det inte att titta på deras form, material eller innehåll; de måste sättas i ett konst- och idéhistoriskt sammanhang för att bli begripliga.
Den som är intresserad av 1900- talets konsthistoria och har tålamod att använda sig av väggtexterna som nyckel till utställningens rebus erbjuds dock en spännande imaginär tidsresa där science-fictionvärldens kvasivetenskap och surrealisternas förmåga att göra det vardagliga egendomligt ställs emot en mer konventionell historieskrivning och verklighetssyn, och visar att den senare inte alltid varit så rationell som den utgett sig för.
”Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv, och i efterhand föreföll det alltid som om problemen började med föräldrarnas skilsmässa.”
Så inleds amerikanen Richard Yates nu pocketaktuella ”Easter Parade” i Kerstin Gustafssons översättning. Romanen följer två systrars liv under nästan fem decennier. Den utkom 1976, femton år efter Yates andra stora mästerverk: ”Revolutionary Road”.
Torbjörn Flygt hyllade ”Easter Parade” i Sydsvenskan förra våren och skrev:
”Yates mästerskap består i hans förmåga att skapa liv, med enkla medel och en beundransvärd stilistisk lätthet. Han skriver inte om personerna, han skriver genom dem, fångar dem med humor och värme i deras nederlag. Och han skapar scener med en ohygglig skärpa.”
Det snackades ovanligt mycket rock’n’roll i Malmö tingsrätt i måndags eftermiddag. Där samlades advokaterna för The Ark, The Hives, Timbuktu, Europe och Weeping Willows för att börja reda ut den stora ekonomiska härvan kring Tambourine Studios. Troligtvis kommer ännu fler artister, exempelvis The Cardigans, att blandas in i rättsprocessen:
– Det här är bara toppen på ett isberg. Vi vill allihop reda ut detta to the bitter end, säger Monica Crusner, som är advokat för Europe och The Hives.
Nu är The Hives på gång med en ny skiva – bandets första egna album på fyra år. Ett skäl till den kreativa svackan har varit att de i nästan två års tid har varit upptagna med att reda ut vart alla bandets pengar har tagit vägen.
– The Hives har varit extremt berörda, deras kreativitet har hämmats av det här. Det tror jag gäller fler av artisterna, säger Monica Crusner.
Tiotals miljoner kronor har skickats runt mellan The Hives, The Ark, Timbuktu och i princip alla andra artister som har låtit Tambourine Studios sköta deras ekonomi. Artisterna säger att de inte har haft en aning om att transaktionerna har gjorts, och att det har skett utan deras tillstånd. Betalningarna har gått kors och tvärs mellan artisterna och Tambourine Studios egna bolag. Flera miljoner av Timbuktus pengar som har ”lånats ut” till andra artister har enligt Timbuktus advokat betalats tillbaka av helt andra artister eller av Tambourine Studios. Till exempel har Timbuktu fått 350 000 kronor av Cardigans bolag Fem dunkar HB. Rockgruppen Europe har betalat in 139 000 kronor på Timbuktus personliga skattekonto. Och så vidare. Både The Hives och Weeping Willows har stora krav på artister som ännu inte är inblandade i rättstvisten.
Malmöbandet The Ark har upptäckt att de har blivit av med cirka fyra miljoner kronor i härvan:
– Killarna i bandet sitter och sorterar papper och försöker lista ut vad som har hänt. Det är en jävla massa pengar som är svåra att spåra, säger The Arks manager Jon Gray.
Bandets advokat Krister Azelius hoppas att ännu fler artister och resten av Tambourines bolag ska dras in i rättsprocessen – så att röran går att lösa:
– Jag skulle välkomna att alla inblandade stämmer alla. Då ligger hela målet på bordet i en och samma rättegång, säger Azelius.
Det tog advokaterna nästan två timmar att presentera de ekonomiska krav och stora frågetecken som finns i dagsläget.
Sessionen i rättssalen slutar med att tingsrättens rådman Per Olsson frågar artisternas advokater om de tycker att det behövs en eller tre domare för att slutligen avgöra tvisten.
– Du kommer inte att vilja ha det här målet själv. Det blir nog tre domare, replikerar The Arks advokat Krister Azelius.
Guldbaggejuryn valde modigt nog att istället premiera Babak Najafis gedigna debut "Sebbe" som bästa film – en kritikerfavorit som bara sågs av drygt 10 000 biobesökare, vilket kan jämföras med att "Snabba cash" lockade över 600 000. Kanske hade juryn tagit till sig av kritiken från förra året då "Män som hatar kvinnor" sågs som ett fegt och populistiskt val.
Det var debutanternas år på Guldbaggegalan med förstagångsregissörer som August, Najafi och Lisa Langseth. Det kan ses som ett tecken på att återväxten är god inom svensk film eller – tvärtom – att det är svårt att bygga regissörskarriärer. Många nya begåvningar har lockats utomlands de senaste åren (Mikael Håfström, Daniel Espinosa och Måns Mårlind & Björn Stein). Andra har brottats med floppar (Johan Kling) eller finansieringsproblem (Ylva Gustavsson).
Men debutanterna i all ära – framför allt har filmåret präglats av blytunga klasskildringar. "Sebbe", "Svinalängorna" och "Till det som är vackert" kretsar alla kring blekvita arbetarbarn som försöker fly fattigdomen i trista förortsmiljöer. Dessutom står i alla tre filmerna alkoholiserade mammor i vägen för självförverkligandet. Även "Snabba cash" handlar om en klassresa.
Det var kanske mycket begärt att den ryggdunkande, glittriga firmafesten på Cirkus i Stockholm skulle våga sig på att kommentera verkens innehåll – men ofta blev kontrasten snudd på parodisk, inte minst som värden Petra Medes akt mest kom att handla om ... Petra Mede.
Vi fick se henne i ett nummer med Bollywooddans; i halvlyckade filmparodier som kretsade kring hennes löneförhandling; i en duett med den forna "fienden" Cecilia Frode (för den som nu orkar minnas bråket i kvällstidningarna). Medes akt var passabel, men inte i klass med Johan Glans insatser de senaste två åren.
Ett par roliga slevar fick dock Lena Adelsohn Liljeroth som presenterades som "minister för fotboll, handboll, volleyboll, beachvolleyboll, skateboard, dart, snooker, kubb, schack och rugby ... men också för film".
Men kulturministern var roligast själv – helt ofrivilligt – när hon sa att filmen "Fyra år till" "visade sig bli en sannsaga åtminstone för oss i Alliansen". Jag antar att hon inte har sett Tova Magnussons film där borgarna förlorar valet och Folkpartiets homosexuelle ledare blir tillsammans med Socialdemokraternas partisekreterare.
Den 15 november anländer en liten bunt ifyllda blanketter till statliga Presstödsnämnden. Avsändare är föreningen Nationell Idag, som ger ut Nationaldemokraternas partiorgan med samma namn.
”Hej! Här kommer vår ansökan för 2011 års presstöd”, heter det i ett följebrev. Det är undertecknat av Vávra Suk. Han är både partisekreterare och chefredaktör.
Tidningen utkommer en gång i veckan med en upplaga på runt 2 000 exemplar och satsar gärna på ”kriminaljournalistik”. Måltavlor är personer med invandrarbakgrund, misstänkta eller dömda för brott. De hängs ut i Nationell Idag med namn och bild.
I spalterna går det också att hitta krav på ett segregerat Sverige. Vita och färgade ska hållas åtskilda, i väntan på att de färgade ska lämna landet.
Utgivningen av dylika ståndpunkter stöds av Presstödsnämnden. Myndighetens leds av kanslichefen Åsa Finnström och ordföranden Ann-Christine Lindeblad, justitieråd i Högsta domstolen.
I april förra året fick tidningen 2,37 miljoner kronor i presstöd. Nu vill de högerextrema ha ännu mer. Men ansökan väcker frågor. Dels har Vávra Suk och en annan nationaldemokrat vidimerat sina egna namnteckningar. Dels försäkrar Suk och partiordföranden Marc Abramsson att tidningen inte samverkar redaktionellt och administrativt med andra publikationer.
Men fakta är att Nationell Idag samverkar med den egna medlemsbulletinen Idealisten. Likaså ska samverkan ha förekommit kring en ungdomstidning. Bakom den står såväl Nationaldemokraterna som Svenskarnas parti (läs: Nationalsocialistisk front) och andra högerextrema grupper. Upplagan påstås vara hela 27 000 exemplar. Frågan är om presstödspengar är inblandade.
Trots oklarheterna väljer justitierådet Lindeblad och hennes nämnd att i december 2010 bevilja Nationell Idag nya medel. Närmare bestämt 1 679 000 kronor i preliminärt stöd. Totalt har tidningen fått över fyra miljoner kronor. Den ende som protesterar är ledamoten och miljöpartisten Niclas Malmberg. På goda grunder efterlyser han en utredning om Nationell Idag.
På en punkt har dock partisekreterare Suk agerat helt korrekt. Han har bifogat en femsidig ekonomisk redovisning till ansökan:
”Då resultaträkningen för år 2009 inte är representativ för dagens verksamhet bifogar vi också räkenskapsschema t o m oktober 2010”, skriver Suk.
Emellertid har kanslichefen Finnström valt att hemligstämpla alla ekonomiska uppgifter, med hänvisning till 30 kap. 23 § i offentlighets- och sekretesslagen. Hennes motivering:
”Enligt Presstödsnämndens bedömning rör sådana uppgifter enskilds affärs- eller driftförhållanden och det kan antas att det finns anledning att anta att den enskilde (läs: Nationaldemokraterna) lider skada om uppgifterna röjs”.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
|||
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
|||
17 |
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
|||
24 |
25 | 26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
|||
31 |
|||||||||
|